Jag träffade Kenny för 30 år sen. Jag var 5, han 6. Vi bodde i samma kåk, gick på samma dagis och i samma skola. Vi växte upp tillsammans. Vi har gjort oförglömliga saker ihop, både såna man helst skulle vilja glömma och såna man är lycklig över för alltid kommer att finnas kvar inom en.

Kenny var en av de roligaste människorna jag har träffat, trots att jag större delen av mitt vuxna liv umgåtts med s.k. skådespelare och s.k. komiker. Han kunde som få improvisera; långa monologer av gudomligt vansinne kunde börja flöda i vilket ögonblick som helst, när han kände att någon behövde muntras upp, stämningen på en tillställning var lite stel, eller utan någon som helst anledning.

Och fanns det inget ord som passade, gav rätt ton, förmedlade rätta känslan, uppfann han, skapade han, genast nya.

Det är frestande att dra några exempel men jag tror platsen kanske är illa vald, även om jag är övertygad om att Gud skulle garva lika mycket som jag.

Kenny var en av de stora anledningarna till att jag skrev min första pjäs. Helt ärligt skulle man kunna säga att jag snodde den av honom. I alla fall språket, många av historierna som förekommer och framför allt humorn. Han var kort sagt en av mina största inspirationskällor. Och – det är jag övertygad om – inte bara min.

Kenny och jag hade ett uppehåll på en tolv år. Inte direkt i vår vänskap men då vi inte umgicks. Så en tidig morgon i, tror jag,  januari 97 kommer jag vandrande längs Roslagsgatan till min tillfälliga lägenhet i 38:an.

Precis framme vid porten hör jag bakom mig…-Matte…Matte Helin?

Jag visste direkt vem rösten tillhörde även om den djupnat avsevärt under åren. Av en slump jobbade han fem våningar under den lägenhet som jag hyrde i andra hand. Slump förresten, nej, nån slump var det inte.

Och direkt var det som inte en dag passerat. Samtalet, relationen, vänskapen tog vid där vi tolv år tidigare tryckt på paus.

Jag minns första kvällen vi var ute tillsammans efter alla dessa år. Det var på Jannes och Harons 30års-skiva på Kolingsberg. Jag var lite nervös över att träffa alla dessa gamla galna polare igen och Kenny som den lyhörda vän han alltid var, kände det och tog hand om mig, fick mig att känna mig välkommen och självklar, lite som en storebror. Precis som på dagis då jag kom som ny och i skolan som han började ett år innan mig.

Kenny var också den generösaste männinska jag nånsin träffat. Han kunde inte fatta varför det skulle vara så att om han hade 100 kronor och jag inget, att inte jag skulle ha hälften. För honom var det mer logiskt att två polare har femtio var än att en har hundra och den andra noll.

Det var också svårt att gå ifrån hans lägenhet utan att få med sig något hem, en cd eller en tröja. ”Du Matte, gillar du den här?...Jag använder den aldrig…”

Precis som jag, var Kenny alltid nyfiken och vetgirig. Han ville lära sig allt. När vi åkte till Barbados läste vi allt vi hittade om landet och tog oss fram till fots med båt och lokalbuss för att insupa så mycket som möjligt. Vi gick aldrig till turistbarerna utan hängde med lokalbefolkningen på barerna i Bridgetown, eller grillade fisk med dom på stranden. När Kenny och Haron besökte mig i Berlin jobbade jag hela tiden och hade inte tid att visa dem stan dagtid något som jag vet Kenny saknade. Det hindrade naturligtvis inte dom att själva gå på museer och upptäcka Berlin på egen hand.

Och så var Kenny med allt: Han ville veta, förstå, uppleva – och han var bra på det. Vi kunde i timmar diskutera litteratur, musik, historia, politik, religion, andlighet, psykologi, relationer, etc., etc… Han hade inga begränsningar

Kenny var i den bästa bemärkelsen en man. Hans intelligens och känslighet, hans sått att genomskåda mycket i den här världen ledde honom ibland in på destruktiva vägar. Men – nej, inga men – och han tog alltid konsekvenserna upprätt stående. Och han var på grund av samma intelligens och känslighet den bästa rådgivaren och samtalspartnern. Lägg därtill närheten, tryggheten man kände med honom. Som Mark sa härom veckan, till och med på telefon. Och jag är, precis som Mark, inte heller nån telefonmänniska. Och ändå kunde jag bli sittande i en timme med Kenny på telefon.

Som då vi inte hade setts på tolv år. Direkt samma närhet, samma naturliga okrystade kommunikation. Det är – som Kenny skulle uttryckt det – Det är kärlek det.

Det finns inget namn på den saknad jag känner för denna man. Han var min bästa vän. Jag tror att det finns många här idag som känner samma sak, för det var lätt att vara Kennys vän. Kanske inte lätt att bli det men att vara det. Han var så full av kravlös odömande kärlek. Om det var något man behövde hjälp med då fanns han alltid där. Han visste inte var ordet svika betydde, det fanns inte i hans emotionella vokabulär. Att inte ställa upp, att inte finnas där var för honom en omöjlighet.

För mig och för alla som kände honom är det skrattretande att tro att det nånsin skulle kunna komma någon som kan fylla hans dojjer. Kenny var en prototyp, inte avsedd för massproduktion. Han var en människa som man helt och fullt kan säga var unik.

Lika omöjligt som det var för Kenny att svika en vän ar det för mig att fatta att han inte finns längre, att jag inte bara kan ringa honom och fråga: Hur går det, Hage? Ska vi ses och garva lite? Så jag kommer inte att se det så. Han har bara bytt adress. Han bor inte på den här planeten längre. Det är det enda. Så jag tänker fortsätta att prata med honom, bara på ett annat sätt, genom ett annat medium så att säga. Han kommer aldrig att försvinna, det går liksom inte.

Lika mycket som Kenny visste hur man levde, hur man fick ut det mesta av livet, lika bra kunde han också formulera djupa existentiella frågor, inte minst genom sin musik och sina texter. Han kunde se bortom alla bländverk, penetrera och belysa vad det innebär att va människa och då även de mörkare sidorna. Han skrev många låtar som jag gillade och innan vi lyssnar på en av dem, Pain, vill jag som avslutning bara säga att jag hoppas och tror att Kenny nu äntligen fått träffa sin hjälte vars tatuering han hade på axeln. Och det skulle inte förvåna mig om Jimi har Kennys fejs tatuerad på sin. För du är, min vän, i sanning en riktig hjälte.

f. 17 juni 1967 d: 1 juli 20